| |
" Jag glömmer nok aldrig den natten så
länge jag lever.
Chatarina hade sovit hela dan och vaknade först fram mot kvällen,
nu hade hon repat sej, fått lite färg på kinderna och
ögonen var klara. Hon halvsatt i sängen men kunde knappt röra
sej, madame hade kommit med en list och virat åt hårt om bröstet
på henne för att mjölken inte skulle rinna till. Jag hade
hjälpt henne att reda ut håret, men det blå silkesbandet
låg bortglömt på bordet, det hade hänt så
mycket sen i går, jag tyckte det var en hel evighet sen jag hölls
och visade Catarina hur man skulle binda opp håret.
Madame hade sagt åt mej att sova tills hon kom och väckte mej,
men om jag också kunnat somna hade jag ändån inte lagt
mej; att sen vakna och minnas vart man skulle, det hade varit ändå
värr än att än att sitta här och vänta. Chatarina
kunde inte heller sova nu och så satt vi här tillsammans och
såg hur det blev allt mörkare ute ända tills ett silvrigt,
dunkelt ljus började lysa opp di små rutorna igen. Månen
hade gått opp och jag rös till, för nu var det snart tid
för mej.
- Är… är du rädd än, viskade Chatarina och
kramade min hand som hon hållit hela tiden.
- Kanske lite, sa jag, men tänkte en efter ska det väl inte
va värr att gå till körgårn på natten
än om dan…
Men det sa jag mest för fäntans skull, för den här
färden jag måste ut på, den skulle då inte liknas
vid nåt annat, bara jag tänkte på vad som förestod
kände jag mej alldeles skräckslagen.
Och nu stod madame i dörren och viskade:
- Nu är det nok dags, Maria….
Hon hade kommit så tyst att ingen av oss hört henne. Så
såg hon att Chatarina var vaken och kom in i kammaren:
- Sover du inte, barn?
- Jag har hållit Maria sällskap, viskade Chatarina.
- Då ska jag sitta hos dej sen medan Maria är borta, sa madame.
Kom nu, Maria…
Jag reste mej, men Chatarina drog i min hand och jag böjde mej fram
så jag kunde höra vad hon viskade.
- Ta väl vara på honom, Maria, nu var det gråt i rösten
igen. Jag skall aldrig glömma att du ville… göra de här,
Maria…
Madame var sej lik igen, bister och allvarlig och rak i ryggen, bara på
ögonen syntes tröttheten, blicken var inte så skarp som
vanligt.
Ute i madams kammare föll månljuset in genom rutorna, på
bordet bredvid ljusstaken såg jag att det låg en bönbok,
om jag vågat skulle jag bett madame att få ta den med mej,
hon öppnade handen och visade mej ett kors på en silverked.
- Fast inte för jag tror det finns nånting på körgårn
som kan skada vasken dej eller nån annan, sa hon och såg allvarligt
på mej, åtminstone inte när en kommer i god avsikt som
du.
Hon fäste keden om halsen på mej och jag kände mej lite
bättre till mods när jag stoppade innanför halsklädet.
- Och för säkerhets skull, sa madame och tog opp ett hoprullat
band ur lomman, ska du ta det här med dej. Vet du nu att du inte
ska släppa hästens grimma nån gång? Och glöm
inte rulla ut bandet efter dej när du går ut, gör du så
kan ingenting hända dej…
Hon försvann ur ljuset för ett tag, när hon vände
sej om hade hon det lilla bylte som var barnet i armarna. Hon la det så
sakta och varsamt i famnen på mej att det såg ut som en smekning,
jag hörde hur hon kvävde en suck.
- Gå nu, mumlade hon, så ska jag hjälpa dej ut, men kom
ihåg att du ska va tyst. Madame gick i strumpsocken och jag var
barfota för att inga steg skulle höras och jag skalv till när
jag satte fötterna på den kalla och våta flisen, det
stog samma dis i natt med, det låg som ett gråvitt sjok över
backen, men ovanför var himlen klar utom i öster där en
svart molnkåpa växt opp.
Vi smög som ett par skuggor över gården, luckan till kålgårn
stod på glänt, den gled opp utan ett ljud när madame rörde
vid den. Så kom hon tätt intill mej och viskade så tyst
att jag knappt kunde höra vad hon sa:
- Håll nu i barnet väl så du inte tappar honom..; dampen
står där nere i ängen, hon pekade, och kom ihåg
att graven ligger sörut innanför stigluckan…
Hon la handen på byltet i min famn ett litet tag, sen försvann
hon tyst in genom luckan. Jag såg hur den sköts till, nu var
jag ensam, småskälvande inom mej gick jag neråt ängen
och tyckte att vart steg jag tog var rörelser jag gjorde måste
höras av den tysta gården som låg bakom mej. Inte förrän
jag var utom hörhåll vågande jag mej andas ut."
Marie kommer fram till sin häst för att under
natten, på kyrkogården utföra sin uppgift.
|
